Fredrik Ljungberg är en av Sveriges bästa fotbollsspelare, och ett namn som fotbollsintresserade världen över känner igen. Hans tid i Arsenal gjorde honom till en världsspelare, och det är också i Arsenals tröja som vi ska minnas honom. Efter säsongen 03/04, när laget gick obesegrat genom hela ligan, fick Ljungan legendstatus. Detta arv är något som känns smärtsamt långt borta idag, både när vi tittar på Arsenal och på Fredriks personliga karriär. Trots hans fina insatser i just Arsenal tog karriären några tvära kast innan Ljungberg lade skorna på hyllan. Hur ska vi egentligen minnas en av våra mest betydelsefulla spelare?
Fredrik Ljungberg som ung spelare
Contents
Att Ljungberg skulle bli just fotbollsspelare var långt ifrån självklart. Genom hela uppväxten var Ljungberg duktig i skolan, han var tekniskt intresserad och spelade inte bara fotboll utan även ishockey och handboll. Faktum var att han var så bra på handboll att han faktiskt blev uttagen till U15-landslaget. Eftersom han inte var riktigt säker på hur fotbollskarriären skulle utveckla sig fortsatte Ljungberg studera på universitetet och det var alltså inte förrän i 20-årsåldern som han valde att satsa helhjärtat på fotbollskarriären, trots att han spelat som proffs i flera år vid det laget. Då återfanns Ljungan i hemmalaget Halmstad BK som på den tiden var en kraft att räkna med i Allsvenskan. HBK vann bland annat svenska cupen och Allsvenskan med Ljungberg i laget, och detta ledde såklart till att han blev uttagen till landslaget. Det var efter en fin vinst mot England som Arsène Wenger till slut bestämde sig för att värva 21-åringen till Arsenal.
Fredrik Ljungberg i Arsenal
Det är i Arsenal som Ljungberg egentligen hade sin karriär. Det blev nio år under Wengers styre, och som vi redan nämnt var detta under Arsenals storhetstid. Som enda laget i Premier Leagues historia gick de alltså obesegrade under en hel säsong. Även om Ljungberg var i fint sällskap under denna tid var han faktiskt en bidragande faktor på mittfältet. Det var under säsongen 00/01 som han cementerade sin plats i laget och kom att göra många avgörande mål i kritiska lägen för laget. Under säsongen 03/04 gick Arsenal obesegrade i 49 matcher, och de vann ligan bekvämt, precis som året innan. Under Ljungbergs tid i laget vann de också FA-cupen tre gånger, och Fredrik gjorde mål i två av dessa finaler.
Skadedrabbad nedgång
Trots framgångarna var Ljungbergs tid i Arsenal allt annat än problemfri. Hans många och regelbundna skador, följt av sådant som återkommande migrän och en allvarlig blodförgiftning gjorde honom till något av en problemspelare enligt klubbledningen. Samtidigt såg vi Fredrik Ljungbergs kropp på reklampelare över hela världen, då hans Calvin Klein-kampanj blev en av de mest framgångsrika för företaget någonsin. Det spekulerades i om han kanske var bättre ämnad för modelljobbet än som fotbollsspelare. Trots hans reella bidrag till Premier League-titlarna började förtroendet dala i takt med formen. Wenger insisterade på att han skulle stanna kvar i klubben tills kontraktet gick ut medan ledargruppen ville annat. Det blev till slut nio år i Arsenal innan Ljungberg flyttade tvärs över London för en kort session i West Ham.
Mer eller mindre fiasko
När Ljungberg flyttade till West Ham hade han mycket att bevisa, även om klubben inte hade samma status som Arsenal. Det gick dock knaggligt för honom, och det dröjde hela sju månader innan han lyckades göra mål för klubben i en likamatch mot Birmingham. Säsongen slutade på två mål, ett brutet revben och ett kontrakt som revs upp tre år i förtid. 30 år gammal blev Ljungberg persona non grata i England, och samtidigt gav han upp landslagskarriären. Skadorna hade tagit det bästa från Ljungbergs professionella karriär och efter en kort time out valde han att fortsätta spela på andra sidan Atlanten.
Ljungberg i blågult
Ljungberg gjorde sin landslagsdebut 1998 i en träningslandskamp, och var sedan närvarande i truppen under samtliga mästerskap fram till 2008. Efter Sveriges status och framgångar med VM 1994 blev Sveriges landslag tyvärr stadigt sämre, och Ljungbergs spel i blågult var återigen massakrerat av skador. Han spelade alla matcher i EM 2000, där Sverige åkte ut efter gruppspelet. I VM 2002 är han mest ihågkommen för ett slagsmål med lagkamraten Olof Mellberg. Där led han också av en höftskada och kom bara till spel i en enda match. I Portugal/Spanien 2004 spelade Ljungberg, men laget rönte inga större framgångar. I VM 2006 var det dags för skada igen, men Freddan kunde komma till spel i andra gruppspelsmatchen mot Paraguay, där han också gjorde ett betydelsefullt mål. Efter en likamatch mot England gick Sverige vidare till åttondel, och för denna prestation vann Ljungberg Guldbollen samma år. Hans insats ansågs vara betydelsefull nog för att bli utsedd till Sveriges bästa spelare detta år. Under gruppspelet 2008 var Ljungberg skadad, men spelade som lagkapten ändå. Lagets svåra motstånd i Spanien och Ryssland såg Sverige lämna turneringen efter gruppspelet, men Ljungbergs insats hyllades ändå. Det var dock spiken i kistan för Ljungan, som valde att lägga blågult på hyllan efter turneringen. Detta sammanföll med problemen i Arsenal och den framtvingade flytten till West Ham som avslutades i mer eller mindre misär. Efter 75 landskamper stod Ljungberg på 14 mål. Att han var en av de viktigaste spelarna i blågult flera turneringar i rad säger kanske mer om formen på landslaget än om just Ljungbergs insats.
Åren på resande fot
Efter de nio år för Fredrik Ljungberg i Arsenal skulle de kommande åren vara mer instabila för mittfältaren. Det blev ett tufft avslut där skadorna fortsatte dugga tätt och trots flera försök i olika klubbar hittade Ljungberg aldrig mer ett riktigt hem. Det gick hyfsat bra för Ljungberg i Seattle Sounders, och han var populär bland fansen. Det hela kom till ett dramatiskt slut efter att Ljungberg fått en migränattack under en straffläggning och därmed missat i ett kritiskt läge. Han spelade vidare i MSL men flyttade över till Chicago Fire en kort stund, innan det var dags för ett halvår i den skotska ligan hos Celtic. Detta halvår följdes av en lika kort tid i Japan men i augusti 2012 gav han till slut upp proffsfotbollen som spelare. Åtminstone i två år. Ett misslyckat comebackförsök i den Indiska Superligan 2014 avslutades också med skadeproblem, denna gång i ryggen. Då var han ändå 37 år gammal, och sedan dess har han fokuserat på tränarkarriären med blandad framgång.
Returen till Arsenal
Det var i London Ljungberg valde att bo när han slutade spela, och det blev också Arsenal som välkomnade honom tillbaka. Som ambassadör för klubben spred han Arsenals klubbmärke över världen, innan han fick chans att träna akademien av ungdomar under 15 år. 2017 flyttade han dock till Wolfsburg i Tyskland där han fick chansen som assisterande tränare under Andries Jonker, vilket slutade med sparken för hela ledningen efter upprepade misslyckanden. Snabbt tillbaka i Arsenal blev han nu tränare för U23-laget, och sedermera förflyttades han uppåt till Unai Emerys team av tränare för Arsenal A-lag. När laget ansågs underprestera i ligan fick dock Emery lämna posten som manager och huvudansvaret gavs nu till Ljungberg under en interimperiod. Ljungberg ersattes av nuvarande manager och forne spelaren Mikel Arteta, vars prestationer som ledare varit minst sagt ifrågasatta. Med facit i hand var Ljungbergs ena vinst, tre likamatcher och två förluster inget dåligt resultat, jämfört med var klubben befinner sig idag. Ljungberg har nu lämnat alla poster i Arsenal och fokuserar på att utveckla sig själv som tränare innan han åtar sig några nya uppdrag. Vi vill gärna se att han kan lyckats som coach efter en karriär full av motgångar.
Hur ska vi minnas Ljungberg?
Det är alltså svårt att avgöra om Ljungberg egentligen var en fantastisk spelare eller inte, då hans tid på toppen var så otroligt kort. Jämför man med dagens stjärnor; Messi, Ronaldo och för att inte tala om Zlatan, finns det egentligen ingen möjlighet till liknelse. Ljungberg befinner sig ljusår ifrån deras konsekventa topprestationer. Det är svårt att sia om Ljungberg hade kunnat påverka sitt skadeläge något med bättre fysioterapi, bättre råd, kost och kunskap, eller om det var det faktum att Ljungbergs kropp helt enkelt inte ville vad hans huvud ville som utgör skillnaden. Vi vil minnas honom som en stor spelare, och det är svårt att förneka det bidrag han hade under Arsenal Invincible-säsong. Trots detta kan hans snabba uppgång knappt överskugga det plågsamt, långsamma, ändlösa fall som följde i takt med skadeläget. En fotbollstalang som gick förlorad. Vad vi kan hoppas på är att han hittar magin och spelidén som tränare och kan upprätta sitt arv i stora klubbar på ålderns höst. På något sätt vill vi ändå se att han återigen hittar sin roll bredvid planen efter allt han gått igenom för sporten.
